Recension: Witherscape "The Inheritance"

Dan Swanö.
Det namnet är knappast okänt för dig som läsare, med tanke på den mannens bakgrund och närapå legendstatus - kanske främst skapad via huvudrollen i Edge Of Sanity (även om listan på grupper han medverkat i kan göras närmast kilometerlång), för att sedan ta en pole position som producent inom hårdrocksgenren.
Med Witherscape återvänder han till dödsmetallscenen, och med hjälp av gitarristen/basisten Roger Widerberg gör han det på precis det där sättet man som lyssnare vill: med en progressiv dödsmetallpärla i form av en spökhistoria, förpackad på ett sånt sätt att man som skivköpare blir genuint glad av att äga produkten.
Helheten är magnifik.
Omslagets återspeglande av hur musiken låter, texthäftet som ger såväl låtarnas lyrik som en kapitelindelad historia som gör att man kan följa allt från start till slut och en produktion som - förstås - är perfekt anpassad till den musik som presteras.
Ändå tog det faktiskt ett par varv innan kronan trillade ner för undertecknad, kanske främst för att jag först lyssnade på relativt låg volym på min arbetsplats, via Spotify.
Utan själva den fysiska skivan i handen.
Det vände rejält när jag kunde följa med i allt på ett bättre sätt (även om herr Swanö både sjunger rent och growlar fantastiskt och med en förmåga att artikulera så att man hör texten) med hjälp av texthäftet och spela skivan på riktigt, på volym, på en stereo som klarar av att göra produktionen rättvisa.

"The Inheritance" påminner inte så lite i sin stil och sitt uttryck om Opeth, även om låtarna är kortare och mer direkta. Inledningen är stark med såväl "Mother Of The Soul" och "Astrid Falls" som perfekta lockbeten för att man ska lyssna vidare, men de riktiga topparna återkommer senare på plattan. Det är med yttersta svårighet man värjer sig mot en refräng som den i "Dead For A Day" eller den geniala enkelheten med handklappet i "The Math Of The Myth" - och då har man kvar det bästa spåret "The Wedlock Observation" mot slutet av skivan. Styrkan kanske ändå ligger i att dalarna inte är speciellt djupa, det faller aldrig ur ramen, blir aldrig ointressant - i alla fall om man bortser från extraspåren "Last Rose Of Summer" och "A Cry For Everyone" som avslutar digipackutgåvan. 
De är egentligen helt onödiga och drar bara ner totalkänslan, där skivan egentligen borde tona ut till ljudet av gräshoppor i mörkret när titelspåret avslutar historien.

Värt att notera när det gäller framförandet - förutom den fullkomligt lysande vokala insatsen - är gitarrspelet. Jag vet inte mycket (ingenting!) om herr Widerberg, men jag kan inte annat än att hålla med Werockredaktör Martin som beskriver det så bra i sin recension:
Här bjuds det på gitarrspel så fantastiskt bra att det inte går att stå emot. Det finns både en köttighet i Widerbergs spel när detta behövs, men också ett skirt och försiktigt anslag när detta tarvas.

Sammantaget förstår du att skivan är mycket bra, och att den är med i diskussionen om placeringarna på årets topplista.
Betygsmässigt är detta en fyra med mersmak, kanske med tiden än starkare (det får vi se, helt enkelt), och du bör kolla in plattan om du gillar referenserna. Börja på Spotify, men bär med dig vetskapen om hur paketeringen är gjord, så att du - om du vid provsmakningen tycker att det verkar lovande - vet om att du har en helt annan upplevelse framför dig när helheten är på plats.

Witherscape "The Inheritance" är ett synnerligen gott sätt för Dan Swanö att återvända till dödsmetallen, helt enkelt, även om det nästan känns lika mycket klassisk hårdrock stundtals!

Witherscape "The Inheritance" - 4