Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sheranian och Jason Bonham slog sina påsar ihop för ca 2 år sen, och den självbetitlade debuten blev en riktig kioskvältare hos både kritiker och fans.
Den bluesbaserade rock/hårdrock som fusionen av dessa supermusiker skapade fyllde en lucka i dagens utbud, och tydligen fyllde den även de inblandade parterna med kreativ skaparlusta, för nu - bara nio månader efter att debuten släppts - är det dags för en uppföljare.
Nytt på träigt betitlade "2" är att Hughes delar med sig lite av sånguppdragen, så vi får denna gång höra även Joe Bonamassa ta ton i låtar som "The Battle For Hadrian's Wall" och "An Ordinary Son".
Samtidigt är det tydligt att det också är Glenn Hughes som står för ganska stor del av låtskrivandet, något som också bekräftas i den booklet som följer med. De liner notes som finns är roliga att läsa, och ger bilden av att det är främst Hughes som skapat ramarna på de låtar som finns, med några undantag, och sen har man lagt på idéer och tankar från andra.
Det märks också, tycker jag, då det första intrycket av uppföljaren för min del var att detta är en mindre "fusionerad" skiva. "Fusionerad" på så sätt att det inte riktigt känns som om den fått tid att smälta samman till den mix av blues och rock som var så uppenbar på debuten.
En låt som exempelvis "The Outsider" är bra, men låter i ärlighetens namn mer som en av Glenns soloutflykter än som Black Country Communion. Längre har man då kommit med stycken som "Faithless", "Save Me" och "Smokestack Woman".
Nå, initialt innebar detta att jag var lite besviken på skivan.
Inte för att det är dåligt, utan för att det inte riktigt svarade till de förväntningar jag hade.
Det har, tack och lov, mattats med tiden.
Med ett antal spelningar har det blivit tydligt att detta är en bra skiva, och att det finns ett syfte i sig att smida medan det kreativa järnet är varmt!
Precis som väntat svara också samtliga inblandade för riktigt bra musikaliska insatser, och stundtals är det rent av farligt att köra bil till det sväng som bandet piskar upp.
Allra bäst blir det i mittpartiet av skivan, där tidigare nämnda "Save Me", "Smokestack Woman" och "Faithless" får sällskap av "An Ordinary Son" och "The Battle For Hadrian's Wall".
Då bjuds det på låtar som tillåtits växa klart, som varierar sig och som har ett fullständigt självklart eget utrymme. Det når aldrig riktigt samma svindlande höjder som på debutens magiska "Song Of Yesterday", men istället får vi växelsången mellan Hughes och Bonamassa på "An Ordinary Son".
Det är inte illa det heller.
Fler grupper borde helt enkelt go old school och släppa en skiva per år!
Du hittar denna platta här på Spotify om du vill lyssna, och när det gäller betyget så är det såklart så att detta är musik som man antingen har en svag punkt för (och då ska kolla upp genast!), eller inte gillar alls. Bland mina kompisar så gissar jag att Stones och Hellan gör vågen, medan Per rynkar på näsan... Nå, skivan landar till slut på samma betyg som debuten, men det är en svag fyra, och jag tycker nog att debuten är något bättre. Den har i alla fall lite högre toppar - fast kanske inte riktigt samma jämnhet.
Bästa Spår: "An Ordinary Son". Jag gillar verkligen den känsla av laid back självklarhet som den låten förmedlar!
Black Country Communion "2" - 4
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar