Metalbloggens samarbetspartner:

fredag 19 november 2010

Gästrecension: Stone Sour och HellYeah på Arenan


Igår ramlade sms:en in från folk som bevittnade spelningen som HellYeah och Stone Sour rev av på fryshusets Arena. R2 vittnade om att HellYeah var hårdare än på skiva utan att tappa sin spelglädje, och The Moan berättade att det var fullt ställ på utstyrseln och attityden i form av comboyhattar. När så Stone Sour intog scenen verkade superlativen inte riktigt räcka till, så kontentan blir väl att man missade något.
Tur då att de delar med sig! Bilderna är Stone Sour ovan, och sen HellYeah gånger två.
Och visst - The Woan bjuder även på nedanstående gästrecension. Tack!
Hellyeah
Hellyeah kommer upp på scenen till tonerna av AC/DC. Arenan är halvfull och de som kommit för att se bandet verkar ändå nöjda. Ljudet är dåligt med för högt mickade trummor och gitarrer som man inte hörde några detaljer av.


Hellyeah bygger mycket på att det ska vara attityd, poser och muskler. Bandet har cowboyhattar, bockskägg, bandanas och skinnrockar på sig. T om gitarrteknikern som smyger runt bakom scenen har anammat utseendet.

Rent musikmässigt är detta egentligen inte så bra. Det gungar ibland, är hårt ibland men saknar det extra för att bli roligt. Det är inte liveframförandet som gör spelningen dålig, utan låtmaterialet. Bandet gör precis det dom ska göra. Lira live, se ut att ha roligt och se coola ut medans dom håller på.

Betyg: 2,5

Stone sour
There goes my hero... He's ordinary...

Stone sour öppnar med Mission statement. Genast är ljudet betydligt bättre. Arenan är på tårna och man förstår direkt att detta kommer bli episkt. För dom som inte var där kan jag avslöja att dom missade årets konsert.

Bandet är till syns helt befriade från star quality. Jeans, svarta skjortor och ser helt normala ut. Skulle nån av dessa killar kliva in på mitt kontor skulle jag anta att han kom från finansavdelningen... Men, där slutar att det ordinarära med Stone sour.

Faktum är att de har nog en av branchens bästa frontmän, Corey Taylor. Han är mr Showman himself. Pumpar upp publiken, sjunger som en kung och genererar energi. Under låten hell and consequenses lyckas han få till en "wall of dance" som slutar i att publiken gör en "wall of death" medans Corey dansar Lambada, den förbjudna dansen framför Jim Root.

Denna konsert var som R2 utryckte det, poesi i metalform... Allt var perfekt. Låtval, ljudbild, showen och mellansnacket. Ända negativa var att konserten slutade för tidigt. En timme och en kvart kändes lite snålt.

Betyg: 5

4 kommentarer:

  1. Fan, jag vill hellyeah, känns som en kavalkad i coolhet...

    SvaraRadera
  2. Testar du så får du ropa till och dela upplevelsen... Eller skicka mig ett kinderägg me' blandningen...

    SvaraRadera
  3. Bra recension: Hellyeah kändes för mej, som är en 47 årig metalgubbe, som ett gäng överkaxiga jänkare som tror vi är skitimpade av ordet "fuck" o att supa konstant....skitkul..NOT

    Stone Sour: Vad säger man, jag blev golvad, sånt tryck o sån blandning, supersoft till blyfot i pannan...enda minuset som sagt...det var för kort, på tok för kort för att vara ett sånt gig.

    SvaraRadera
  4. Grymt bra! In Flames på Metaltown och Stone Sour i torsdags, det bästa man sett på länge. Troligtvis har man ändå årets bästa koncert kvar när All That Remains lättar på trycket!

    Peace

    SvaraRadera